Jag är väl ytlig men det är faktiskt en av de sakerna som gör det hela med alla dessa hjälpmedel jobbigt för mig. Det hade varit så mycket enklare för mig om de var lite mer neutrala i sina färger. Inte nog med att de är så fula i färgerna, de är vansinnigt stora och svåra att förvara när E inte använder dem. Hur vackra dem än är för att de gör livet enklare för E så upplever jag att dem inkräktar på mig och mitt hem. Hade Pandan kunnat spruta eld så hade jag misstänkt att det är en drake egentligen.
Nog med gnällande... På habliteringen som vi tillhör gör dem inte mer än de absolut måste när det gäller hjälpmedel och träning. Tack och lov har jag flera underbara kontakter med föräldrar till barn med cp som stöttar och ger tips på saker som kan vara bra och som kanske passar E. Som relativt nybliven cp-mamma är det inte alltid lätt att veta vad man har rätt till och vad som finns att tillgå och vad jag som förälder kan kräva.
E sitter väldigt bra i sin Panda och det är jätte skönt att se henne avslappnad. Just Pandan fick vi upp ögonen för när, mina föräldrars bekant/min dagmamma när jag var liten, Ingrid tog med oss till det dagis där hon jobbar. En liten kille där hade denna typ av stol och vi fick komma dit och prova den. E verkade trivas med en gång så efter det tog jag tag i att ringa habliteringen och se till att de beställde en till oss. Nästa projekt är att jaga och tjata efter en vagn så vi kan komma ut och E kan sitta som en prinsessa även ute.
Kram Annica
