E har gått på dagis i två månader nu och har redan skaffat sig en massa kompisar. Jag som var lite rädd i början, att det skulle bli jobbigt för henne och att ingen skulle vilja leka med henne, kunde inte haft mer fel! Varje dag när vi kliver in genom dörren på dagis så hojtar ungarna "nu kommer lilla E" och en drös med barn kommer som flugor till en sockerbit. Det är MIN sockerbit, mitt lilla hjärta! Lilla fröken har redan hunnit bli vald till veckans kompis och ni kan väl bara ana hur mina ögon fylldes med glädjetårar när fröknarna berättade det.

E älskar när de har samling varje morgon, då står hon i sin Pony och spritter av glädje när barnen sjunger. Ett moment som är jätte bra för alla och som ger E en känsla av trygghet, samma rutiner och samma barn i en liten grupp. Vi upplever att E har utvecklats en hel del sen hon började på dagis, även om det kanske inte är stora steg så är dem ändå av stor betydelse. E rör på sig lite mer än tidigare och hon ger ljud i från sig oftare. Dock har hennes tonus på sistone varit ganska mycket till varandras ytterligheter, antingen väldigt slapp eller väldigt spänd. Det vill inte riktigt vara i balans, kanske är det bara en period nu eller så är det mer varaktigt. Vi får helt enkelt vänta och se.

Snart är det dags att packa ut A i bilen, åka och hämta E på dagis och sen bege oss till affären. DET mina vänner är ett projekt. En tös i babybjörn (den som för tillfället är mest sur) och den andra i barnvagnen. Sen är det till att bita ihop och shoppa fort! Har jag lite otur får jag bära även barnet i vagnen lite snyggt och plocka varor med fötterna (!) Ne inte riktigt med fötterna men det gäller att ha tålamod och en lista med det som ska inhandlas, för att tänka i affären med båda flickorna, det är kört!

Kram på er!

Vart tar dagarna vägen!

Jag blir inte klok på det här med klockan ... den springer förbi och försvinner, jag kan inte begripa vart den tar vägen. Jag hinner inte med nånting mer än bära skrikande barn och hämta/lämna E på dagis. Jag såg ett citat någonstans i stil med det finns så mycket jag vill som jag önskar att jag inte ville. Jag tror att om jag inte hade så mycket jag ville så skulle tiden inte gå så fort, men jag vet inte om det är bra eller dåligt. Förhoppningsvis springer jag i fatt tiden snart igen och då ska jag klamra mig fast vid den och kräva att den lugnar ner sig lite.

På sistone har det hänt otroligt mycket kring E och vi lever i ett virrvarr just nu. Jag känner att jag slits mellan flickorna samtidigt som jagar efter att återta kontrollen över mitt eget liv och mitt välmåeende, att bara få sitta i lugn och ro med Anders och prata om allt och ingenting. Jag minns en avlägsen tid när vi satt uppe till 3 på natten bara för att vi inte kunde lägga oss tidigt en fredag eller lördag. Visst inser jag att det livet försvann när E föddes och tur är väl det för det kan inte ha varit hälsosamt, men själva principen att inte behöva tänka konstant på hur vi ska kunna sysselsätta E en hel dag, för tro mig det är inte helt enkelt, eller hur vi ska få tiden att gå ihop för att kunna göra alla vardagliga sysslor som städa och laga mat. Vi har tusen påbörjade projekt här hemma som måste göras klart. Ju mer jag tänker på det, desto mindre tid har vi...

Men varje gång jag ser Es ansikte skina upp i ett leende så stannar tiden och mitt hjärta smällter. Då vill jag bli kvar i det ögonblicket och inte tänka på något annat än hur mycket jag älskar denna lilla flicka och vad hon betyder för mig.

Här har hon precis mumsat en massa hallon som är super gott!

Kram Annica