Hemma på vår gata

Tick tack, tick tack....

Tiden springer iväg och Ellen har hunnit att bli hela 7 månader. Lika fort som tiden har sprungit lika mycket har hänt i Ellens utveckling. Framförallt så har mycket hänt sen årskiftet. Ellen har börjat att äta puréer utan större problem men sonden sitter fortfarande kvar eftersom hon har lite svårt att få i sig tillräckligt med vätska. Det här med maten är en stor seger och vi hoppas att även drickandet ska bli bättre så att hon en dag slipper den lilla slangen.

Det är ingen dans på rosor att få barn och att få ett barn med särskilda behov är verkligen inget undantag men varje liten sak som Ellen lyckas med är en glädje utöver det vanliga. Det finns så mycket som är självklart i livet och som man bara tar för givet. Men är det något jag verkligen lärt mig av Ellen så är det att vara ödmjuk inför livet och att aldrig, aldrig någonsin ta något eller någon för givet!

Här är min lilla skrutta när hon testar sin hoppgunga för första gången för några veckor sen. Idag tog hon sitt första skutt i den och gissa om jag och Ellens pappa hurrade och skrattade när hon verkade förstå vad hon skulle göra.... HEJJA ELLEN!!

Kram Annica