Vart tar dagarna vägen!

Jag blir inte klok på det här med klockan ... den springer förbi och försvinner, jag kan inte begripa vart den tar vägen. Jag hinner inte med nånting mer än bära skrikande barn och hämta/lämna E på dagis. Jag såg ett citat någonstans i stil med det finns så mycket jag vill som jag önskar att jag inte ville. Jag tror att om jag inte hade så mycket jag ville så skulle tiden inte gå så fort, men jag vet inte om det är bra eller dåligt. Förhoppningsvis springer jag i fatt tiden snart igen och då ska jag klamra mig fast vid den och kräva att den lugnar ner sig lite.

På sistone har det hänt otroligt mycket kring E och vi lever i ett virrvarr just nu. Jag känner att jag slits mellan flickorna samtidigt som jagar efter att återta kontrollen över mitt eget liv och mitt välmåeende, att bara få sitta i lugn och ro med Anders och prata om allt och ingenting. Jag minns en avlägsen tid när vi satt uppe till 3 på natten bara för att vi inte kunde lägga oss tidigt en fredag eller lördag. Visst inser jag att det livet försvann när E föddes och tur är väl det för det kan inte ha varit hälsosamt, men själva principen att inte behöva tänka konstant på hur vi ska kunna sysselsätta E en hel dag, för tro mig det är inte helt enkelt, eller hur vi ska få tiden att gå ihop för att kunna göra alla vardagliga sysslor som städa och laga mat. Vi har tusen påbörjade projekt här hemma som måste göras klart. Ju mer jag tänker på det, desto mindre tid har vi...

Men varje gång jag ser Es ansikte skina upp i ett leende så stannar tiden och mitt hjärta smällter. Då vill jag bli kvar i det ögonblicket och inte tänka på något annat än hur mycket jag älskar denna lilla flicka och vad hon betyder för mig.

Här har hon precis mumsat en massa hallon som är super gott!

Kram Annica

Ja vart har vi tagit vägen egentligen?! Jag befinner mig lite mitt emellan allting, jag mår inte riktigt bra och kämpar för att hålla huvudet ovanför ytan. Att få barn är alltid en utmaning, att dessutom få barn väldigt väldigt tätt och ha sitt första barn med ett handikapp är en rejäl prövning. Jag kan inte finna ro och njuta till fullo av vår lilla älskade nykomling utan känner en enorm oro för att hon liksom E ska vara drabbad av en skada. Jag letar fel och efter att ha letat tillräckligt så är det alltid nåt jag kan hitta. Jag har en bild av hur ett normalt barn ska vara och E som jämförelse och grund. A blir undersökt av min hjärna på ett egentligen fruktansvärt sätt. Jag kan inte lita på att hon är "normal" och en rörsele eller min kan få min värld att rasa samman. Jag kommer att återuppta den psykologkontakt jag haft under året då jag måste få reda ut alla mina tankar och känslor så att jag kan bli den bästa mamman jag bara kan. Jag vill vara en glad mamma, jag vill vara Annica och samtidigt en trygg sambo... nu är jag mest kaos.

A tar en liiiten tupplur.

E spelar på sitt piano.

kram Annica