Ja vart har vi tagit vägen egentligen?! Jag befinner mig lite mitt emellan allting, jag mår inte riktigt bra och kämpar för att hålla huvudet ovanför ytan. Att få barn är alltid en utmaning, att dessutom få barn väldigt väldigt tätt och ha sitt första barn med ett handikapp är en rejäl prövning. Jag kan inte finna ro och njuta till fullo av vår lilla älskade nykomling utan känner en enorm oro för att hon liksom E ska vara drabbad av en skada. Jag letar fel och efter att ha letat tillräckligt så är det alltid nåt jag kan hitta. Jag har en bild av hur ett normalt barn ska vara och E som jämförelse och grund. A blir undersökt av min hjärna på ett egentligen fruktansvärt sätt. Jag kan inte lita på att hon är "normal" och en rörsele eller min kan få min värld att rasa samman. Jag kommer att återuppta den psykologkontakt jag haft under året då jag måste få reda ut alla mina tankar och känslor så att jag kan bli den bästa mamman jag bara kan. Jag vill vara en glad mamma, jag vill vara Annica och samtidigt en trygg sambo... nu är jag mest kaos.

A tar en liiiten tupplur.

E spelar på sitt piano.

kram Annica

Små bubblor...

Es syn är som de flesta vet en gåta men ibland överraskar hon oss, för trots att blicken kan se en aning tom ut så är hon med och hon upptäcker. I höstas provade synpedagogen att blåsa såpbubblor framför E för att se om hon reagerade på dessa men då var det inte mycket till gensvar. Jag som är barnsligt förtjust i dessa underbara små bubblor kunde inte låta bli att shoppa lite bubbel häromdagen och idag så testade vi att blåsa. Solen glittrade fint på bubblorna och E kikade minsann efter dem och fnissade lite när de blåste iväg men när de landade på henne så blev det lite läskigt och då var det tryggt att sitta i pappas knä.

Kram Annica