Jag blir inte klok på det här med klockan ... den springer förbi och försvinner, jag kan inte begripa vart den tar vägen. Jag hinner inte med nånting mer än bära skrikande barn och hämta/lämna E på dagis. Jag såg ett citat någonstans i stil med
det finns så mycket jag vill som jag önskar att jag inte ville. Jag tror att om jag inte hade så mycket jag ville så skulle tiden inte gå så fort, men jag vet inte om det är bra eller dåligt. Förhoppningsvis springer jag i fatt tiden snart igen och då ska jag klamra mig fast vid den och kräva att den lugnar ner sig lite.
På sistone har det hänt otroligt mycket kring E och vi lever i ett virrvarr just nu. Jag känner att jag slits mellan flickorna samtidigt som jagar efter att återta kontrollen över mitt eget liv och mitt välmåeende, att bara få sitta i lugn och ro med Anders och prata om allt och ingenting. Jag minns en avlägsen tid när vi satt uppe till 3 på natten bara för att vi inte kunde lägga oss tidigt en fredag eller lördag. Visst inser jag att det livet försvann när E föddes och tur är väl det för det kan inte ha varit hälsosamt, men själva principen att inte behöva tänka konstant på hur vi ska kunna sysselsätta E en hel dag, för tro mig det är inte helt enkelt, eller hur vi ska få tiden att gå ihop för att kunna göra alla vardagliga sysslor som städa och laga mat. Vi har tusen påbörjade projekt här hemma som måste göras klart. Ju mer jag tänker på det, desto mindre tid har vi...
Men varje gång jag ser Es ansikte skina upp i ett leende så stannar tiden och mitt hjärta smällter. Då vill jag bli kvar i det ögonblicket och inte tänka på något annat än hur mycket jag älskar denna lilla flicka och vad hon betyder för mig.
Här har hon precis mumsat en massa hallon som är super gott!
Kram Annica
15 kommentarer:
Vilken fin liten tjej, Ellen är.. Kämpa vidare, Ni får tiden tillbaka.. Jag vet, eftersom jag även har en son som är 17år.. Han är aldrig hemma;)..
Lägger till din blogg på min.. trevligt med nya kontakter.. /ensammapappan Uffe
Ellen är så fin! Tiden är ett evigt problem, hoppas ni får tid för varandra.
Kul att höra ifrån dig! Söt hon är, Ellen!:)
Det är väl inte konstigt att ni inte har någon tid!:) Ni har fått två barn tätt och då även ett barn med handikapp. Att få barn tätt är ju jobbigt även då båda är icke-handikappade.
Det kommer en tid då ni får tid för er själva igen. Och då kan man faktiskt ibland sakna den där tiden när man var oumbärlig för sina barn!:)
Kram
Men goa du! Önskar jag kunde ge dig lite tid = )! ...Och vad söt hon är! Blir alldeles varm i hjärtat av hennes leende = ).
Jag håller med grodmamma, att få barn tätt är intensivt och att då ha ett barn som behöver extra mycket, då kan jag tänka mig att du inte har någon tid alls. När mina var små var det intensiva dagar och precis som du ville man så mycket. Nu när barnen är 5 och 7 tycker jag att det är mycket lättare med allt och jag får tid för mig själv.
Skönt att du skriver av dig, kan lätta lite att få sätta ord på sina tankar!
Stor kram L-L
Vad roligt att se ett livstecken från dig :-) Era flickor är underbara! Ibland är man trött och speciellt som ni har det tär det säkert på. Man får bara tänka på vad allt ger tillbaka så blir man gladare igen :-) Ha det bra! Kram!
Hon är ju så himla söt och go. Gillar buset i blicken.
Önskar dig lite mer kraft och ork och tid. Vet hur jobbigt det är med småbarn och du har det ju många gånger värre på många sätt, dels Ellens handikapp och så två barn tätt, en liten bebis osv osv. Försök fånga dagen och LEV, istället för att se allt du borde och vill göra. Egentid behöver ALLA. Skapa den på något vis så att både du och din man får lite av den varan. Ibland är det kanske värt att dra ett tyngre lass ensam för att veta att det nästa gång är din tur? Stor beundran till dig! /Maria
Vilka fina bilder! Känner sjäv att det är svårt att hänga med tiden, jobba, lämna två barn på dagis, vi sitter halva helgen (känns det som) och pusslar ihop veckan som kommer, vem hämtar, vem lämnar, vem kan ta bilen osv...
Hannajo på fl
Som flera ovan skriver är det ont om egentid för alla, men jag vill ändå hävda att ni känner av en större press och stress än föräldrar till barn utan funktionshinder. Detta är nog något ni måste ta er igenom, tiden bara måste gå, ni verkar ändå vara ett par som tar vara på stunder med barnen och skapar minnen att ta med er. Tids nog faller allt på plats, Ellen och hennes lillasyster har en underbar mamma och den största gåvan har de i varandra. Av erfarenhet vet jag att inget större finns än ett syskon, och båda två kommer att bli mycket rikare, än om någon av dem hade varit ensam. Kämpa på!!!
Hej vännen! Vad hon är underbart gosig lilla Ellen!
Miss you! Varma Kramar Caisa
Hej vännen! Vad hon är underbart gosig lilla Ellen!
Miss you! Varma Kramar Caisa
Hej på dej! :)
Får riktigt tårar i ögonen när jag läser vad du skrivit... Säkert ofattbart tungt och jobbigt många gånger, men ändå finns den enorma moderskärleken där...! :) Hon är ljuvlig er tös!
Många varma kramar!
Oj vad jag kände igen mig i det du skrev..
Nej det är verkligen inte lätt att få två tätt, och som du med ett handikappat barn också, blir ju då en aning svårare antar jag. Men tro mig, saker och ting blir lättare med tiden..Njut av dina fina flickor nu. Helt otroligt söta!
Mvh//Jenna82 (FL)
Vilka underbara bilder på Ellen, så glad och spjuver i blicken :) Känner som du att man ville springa ikapp och sen bara bromsa... Kram&sköt om dig och de dina! Jenni
Vilken härlig blogg och fin läsning, jag kan inte sluta läsa. Dock måste jag ut med hunden men jag kommer tillbaka sen :-) Hoppas du får en bra dag!
Hej
(vi såg en gång för lääänge sen i vita hem tråden) Lillvilda heter jag där. Jag brukar titta in i dina bloggar ibland men nu var det länge sedan. Men oj vad Ellen har vuxit, tiden går verkligen fort! Hon är väldigt söt! Vad roligt det var att läsa hur bra det går för henne på förskolan.
//Terese
Skicka en kommentar