Ja vart har vi tagit vägen egentligen?! Jag befinner mig lite mitt emellan allting, jag mår inte riktigt bra och kämpar för att hålla huvudet ovanför ytan. Att få barn är alltid en utmaning, att dessutom få barn väldigt väldigt tätt och ha sitt första barn med ett handikapp är en rejäl prövning. Jag kan inte finna ro och njuta till fullo av vår lilla älskade nykomling utan känner en enorm oro för att hon liksom E ska vara drabbad av en skada. Jag letar fel och efter att ha letat tillräckligt så är det alltid nåt jag kan hitta. Jag har en bild av hur ett normalt barn ska vara och E som jämförelse och grund. A blir undersökt av min hjärna på ett egentligen fruktansvärt sätt. Jag kan inte lita på att hon är "normal" och en rörsele eller min kan få min värld att rasa samman. Jag kommer att återuppta den psykologkontakt jag haft under året då jag måste få reda ut alla mina tankar och känslor så att jag kan bli den bästa mamman jag bara kan. Jag vill vara en glad mamma, jag vill vara Annica och samtidigt en trygg sambo... nu är jag mest kaos.
A tar en liiiten tupplur.
E spelar på sitt piano.
kram Annica
11 kommentarer:
Ellen! Hjälp vad jag känner igen mig i det du skriver, även om jag inte varit i din situation... Låter konstigt kanske. Vår Noah har en CP-skada, och av olika anledningar finns det en ganska stor risk för att om vi skulle få syskon så skulle även det barnet få en hjärnskada.
Att du bevakar och analyserar Agnes är inte så konstigt tycker jag. Även om du säkert önskar att du kunde låta bli och bara vara och njuta. Men det är du som mår dåligt av det här, inte Agnes. Jag är övertygad om att du är en bra mamma åt båda dina döttrar.
Jag önskar att jag kunde skriva något som kunde hjälpa och ge styrka i din/er situation. Skickar dig alla styrkekramar jag kan. Jag hoppas att du för var dag som går ska kunna slappna av lite och börja landa i den nya vardag som är ert liv.
Hoppas jag lyckats skriva så att det går att förstå vad jag menar...
Kramar!
Mmm, det måste vara tufft att vara i dina kläder. Att få ett nytt barn är ju alltid en "kris" och inte helt lätt, och såklart är du märkt av vad som hänt tidigare. Önskar dig lycka till! Du är så medveten och gör verkligen så gott du kan och jag är övertygad om att du är en fin mamma åt Ellen och Agnes.
Hälsningar Sara
Å Annica! Det är väl inte ett dugg konstigt att det är mycket oro och trötthet och ledsenhet som kommer nu. Så måste det nog få vara en tid.
Och den där bilden av att vara en glad Annica och trygg sambo och duktig mamma och allt vad det är som man ska leva upp till mitt i allt tycker jag du ska strunta i!
Vad bra att du ska gå tillbaka och prata med psykologen. Hoppas också att du kan har bra stöd runtomkring dig som kan hjälpa till, så att du får tid att ta hand om dig själv nu...
En stor, stor kram till dig!
Insåg just att jag kallat dig för Ellen. Ursäkta!
Instämmer med Honungspojkens mamma
Stor kram
Hej igen!
Jag skulle vilja länka till ditt inlägg från min blogg. Är det ok?
Kram
Therese
Hej, jag har tittat in på din blogg lite då och då! Det är så skönt att hitta nån med liknade livssituation! Jag har en liten son som är 10 månader och min lilla prins har exakt samma problematik som Ellen. Deras start i livet är så lika! Jag får gåshud och blir så ledsen för din skull när jag läser ditt inlägg. Jag har en dotter som är 3,5 år och när sonen var nyfödd jämförde jag allt med hans syster för att hitta så många fel som möjligt! Dock var min situation omvänd och jag hittade väldigt många olikheter,men nu efter drygt ett år försöker jag tänka att de båda är helt skilda individer, trots hjärnskada! Men jag förstår dig så väl och förstår att du måste vara orolig men försök tänka förnuftigt. Självklart är det inget fel på er lilla baby! Försök njuta av båda dina prinsessor! Det är bra med psykologkontakt, själv ska jag återta min efter semestern. Kram Sara
Hej älskade underbara vän!
Jag önskar att jag kunde göra något så att du mår bättre men jag hoppas att du vet att jag alltid finns här för dig! Du är en underbar mamma och en underbar sambo med två underbara döttrar. Glöm inte det!
Älskar dig!
Styrkekramar
Caisa din vän i vått och torrt
Hej Annica! Vi känner inte varandra men jag läser din blogg ibland. Jag blev berörd av ditt inlägg och du är den bästa mamman för dina barn! Ville bara säga det. Hoppas allt är bra med er alla fyra! Kramar Dessie
Hej vännen!
Önskar att jag kunde säga något för att underlätta allt, eller kunna sända dig lite extra styrka! Men jag vet att du har enorm styrka inom dig och du klarar av allt! Jag lyssnar mer än gärna om du vill prata!
En massa kärlek! Dora
Hej!
Jag heter Mie och jag har, precis som du, ett barn med Cp skada. Nu vet ju inte ni om det är CP, men jag vet att vi har en CP skada. Jag säger vi, för det påverkar hela familjen. Lagspelet blir än viktigare.
Precis som du har jag också barn efter det som fick en CP skada. Precis som du letade jag också efter fel och konstigheter. Det som skiljer oss åt är att jag också har 2 barn innan barnet som fick CP skadan. Och ändå letade jag fel på barnet efter det CP skadade. Trots att jag visste vad jag skulle se. Trots att jag visste att hon egentligen var OK. Och trots att jag visste att ett funktionshinder inte är världens undergång. Jag var så rädd att hans lillasyster skulle ha något fel. Jag var så rädd att inte räcka till. Och fast att hon utvecklades precis normalt var jag ändå rädd. Idag är hon snart 1 år och jag är inte längre rädd! Hon är precis så perfekt hon skulle bli. Precis som din lilla tjej. Jag har inte träffat er men jag ser bilderna och lilla skruttan ser ut att vara helt vanlig - jag har ändå 4 barn att jämföra med. Om jag fick bestämma skulle jag sudda all din ångest. Jag skulle ta bort all din oro och ledsenhet. Kunde jag skulle jag skänka dig kraft att uppskatta din nya lilla bäbis till fullo - hon är så fin. Bäbistiden kommer inte tillbaka och lilla skruttan behöver få vara lilla skruttan och storasyster behöver få vara storasyster. Det är de, trots att småsyskon mycket snabbare lär och gör saker de aldrig kommer att kunna. De små ser ändå upp till sina större syskon. Mika, som är vår lillasyster till Neo, som har en CP skada - hennes dag går ut på att få en kram av Neo. Han är hennes idol - trots att hon kan mycket mer än vad han kan. Men det vet inte hon! För henne är han fantastisk. Precis som för oss. Njut av din bäbis. Njut av din Ellen. Tids nog kommer framtiden. Vi är mitt i den - varje dag!
Hej på er! Jag brukar läsa din blogg, och förtår att det är tufft nu. Upptäckte att du har stängt din inredningsblogg, tråkigt! Förstår verkligen att du inte har tid eller ork med den, men jag hoppas verkligen att du kommer fortsätta me din blogg här. Framförallt hoppas jag att du känner dig bättre snart... Många lyckönskningar!
/Sara
Skicka en kommentar