Ja vart har vi tagit vägen egentligen?! Jag befinner mig lite mitt emellan allting, jag mår inte riktigt bra och kämpar för att hålla huvudet ovanför ytan. Att få barn är alltid en utmaning, att dessutom få barn väldigt väldigt tätt och ha sitt första barn med ett handikapp är en rejäl prövning. Jag kan inte finna ro och njuta till fullo av vår lilla älskade nykomling utan känner en enorm oro för att hon liksom E ska vara drabbad av en skada. Jag letar fel och efter att ha letat tillräckligt så är det alltid nåt jag kan hitta. Jag har en bild av hur ett normalt barn ska vara och E som jämförelse och grund. A blir undersökt av min hjärna på ett egentligen fruktansvärt sätt. Jag kan inte lita på att hon är "normal" och en rörsele eller min kan få min värld att rasa samman. Jag kommer att återuppta den psykologkontakt jag haft under året då jag måste få reda ut alla mina tankar och känslor så att jag kan bli den bästa mamman jag bara kan. Jag vill vara en glad mamma, jag vill vara Annica och samtidigt en trygg sambo... nu är jag mest kaos.
A tar en liiiten tupplur.
E spelar på sitt piano.
kram Annica
